Kritisk granskning i vardagen

I vår vardag överöses vi med information. Mycket av informationen ger sken av att komma från opartiska källor. I själva verket är mycket att det vi ser, hör och läser, riktade produkter och avsändaren vill att vi ska fatta beslut i en viss riktning. Det gäller allt från politik, konsumtion eller olika intresseorganisationer. Ofta handlar det också om ren okunskap hos avsändaren (se nedan med kudos till @cornucopia på twitter).

Rör inte informationen ditt eget specialområde, eller något område du är särskilt väl påläst i, kan det vara lite klurigt att genomskåda den.

En bra grund är naturligtvis allmänbildning, kombinerat med ett gott minne och ett kritiskt förhållningssätt. Har man ett hum om det ena och det andra så ökar chansen att det ringer en klocka i bakhuvudet. Just klockan som ringer i bakhuvudet är väldigt olika stark och pricksäker hos olika människor. Vissa människor behöver behöver tänka aktivt på vad som kan vara galet, medan vissa processar informationen omedvetet och klockan klämtar fram det korrekta svaret.

Ett bra exempel på väldigt professionell desinformation just nu är kriget i Ukraina. Som bekant (iaf för de med kritiskt tänkande) har Ryssland anfallit Ukraina. Ryssland är dock det land i världen med de mest professionella och välfinansierade desinformationsresurserna. På alla plan sprider man desinformation genom dementier, motstridig information, utredningar, protester etc. Detta sker genom alla olika kanaler. Allt ifrån officiella kanaler (Lavrov/Ryska UD), diverse nättroll som sitter i Ryssland och försöker påverka folk i Sverige på olika forum,  journalister, politiker och offentliga personer. Ett exempel på de senare är f.d. Moskvaambassadören Sven Hirdman, denne har sedan början av Krimkrisen på olika sätt försök mildra synen på Rysslands inblandning i kriget. Sven Hirdman har ekonomiska intressen i Ryssland med kopplingar till regimen..... Ett exempel på journalister är Aftonbladets nyligen publicerade artiklar om Carl Bildt. Artikel här Vid en närmare granskning av Oscar Jonsson framkommer det en del besvärande uppgifter om syftet bakom Artikel här. Har Aftonbladet omedvetet gått Rysslands ärenden? Gällande politiker kan det vara svårt att urskilja om man är genuint pacifistisk och absolut inte vill ha något med vapen att göra och sittstrejkar vid en invasion, eller om det är så att man genom sitt agerande går andras ärenden, medvetet eller omedvetet. Läs gärna Peter Rådbergs svar i valguiden hos försvarsbloggaren wisemanswisdoms Artikel här

En lite enklare övning spottad av cornucopia via twitter

En kritisk hjärna är naturligtvis också uppmärksam angående pro-Ukrainsk desinformation. Denna är dock mkt lågintensiv och bedrivs mestadels av glada amatörer på sociala medier.

Denna bild är tex från gårdagen, där någon försöker påskina att de "proryska" har fått stridsflygplan av Ryssland (Separatistflagga på stjärtfenan).

Skulle detta ske, kommer det troligen rapporteras med stöd av starka bevis från västmakterna.


Såhär ser originalet ut innan photoshop

Koppla på de kritiska hjärncellerna nu och ge er ut i informationsdjungeln.

 

Tillägg nedan 15/9.

 

Bilden nedan florerar på social medier. Här bör man vara vaksam. Är det så att bilden (som i orginalet visar en Grad raket som slagit ned i ett Ukrainskt fordon) nu används av Al Jazeera i deras egna syften? Eller är det så att den inte alls har använts av Al-Jazeera, utan istället är det en produkt från Rysk psyop för att så tvivel om dess ursprung. Man vill kanske påskina att det egentligen  är Pro-Ukrainska källor som stulit bilden från mellanöstern för att felaktigt anklaga Ryssland/Pro-Ryska styrkor.

 

 

 

 

Produktivitet vs humbug

Vad är egentligen produktivitet? Alla producerar ju något hela tiden, men är det något vettigt? Med vettigt menar jag en slutprodukt som faktiskt har någon form av användning i samhället, oavsett om det är spik, konst, musik eller rapporter.

I dagens komplexa företagsvärld finns det myriader av människor som inte jobbar med produkten som företaget levererar, istället jobbar de med något annat. Internt kallas de för den tärande avdelningen. Det kan handla om "Risk management" dvs folk som undersöker om andra verkligen kan skriva den där rapporten till den där kunden. Det är folk som jobbar med olika former av Human Capital (mkt processer där, se tidigare inlägg), diverse varumärkesmänniskor, människor som jobbar med gud vet vad och ännu mer processer. För att inte tala om alla konsulter som köps in och talar om saker som ingen någonsin kommer tillämpa i praktiken.

Jag tror detta är ett uttryck för den allt mer komplexa och reglerade världen, som producerar allt mindre.

Hur har det då blivit såhär? Jo, när en organisation når en kritisk massa så släpper (delegerar) de produktionsorienterade befattningshavarna kontrollen över vissa områden till Riskmanagementpartner,   Head of HC, Vice president of humbug m.m. Dessa är naturligtvis intresserade av att behålla sin makt och göra sig oumbärliga. Raskt bygger man alltså in och utökar sitt eget humbugområde som en cancersvulst i organisationen. Snart finns det inget viktigare än att lämna sin tidrapport i tid, gå på utvecklingssamtal, fylla i sin personliga utvecklingsplan, fylla i 15 olika risk management formulär m.m. Aktiviteter som på intet sätt hjälper den anställde eller företaget/myndigheten att ägna sig åt kärnverksamheten.

Jag har själv drabbats av dessa människor och deras processer i flera år. Ett ganska färskt exempel är när jag skulle svara på en enkel fråga från en kund. Efter att 3 personer i Sverige varit involverade så blev ytterligare 2 i Japan och 3 i Indien det, bara på vårt företag. På kundens företag blev ytterligare några stycken inblandade då de också har dessa humbugianer inbyggda i organisationen. Fick jag svara på frågan? Nej, humbugianerna måste ju berättiga sin existens.

Frågan är, hade all denna tid och kraft kunnat användas på något bättre sätt? Ja!
Hade situationen kunnat undvikas? Ja, delegera inte tärande ansvarsområden (i vissa fall behövs sådana såklart) till de som lever på dessa områdens komplexitet.

En säkerhetspolitiks analys av Nationalsånger

Jag har länge haft en teori om att man inte ska kriga mot länder utifrån hur deras nationalsång låter.

Dom man bör undvika är de bombastiska powersångerna. De mer truddiluttiga kan man utan vidare annektera.

Tex
Sovjet (Ryssland)
https://www.youtube.com/watch?v=x72w_69yS1A

USA
https://www.youtube.com/watch?v=PK7xF1RGCQY

Tyskland

https://www.youtube.com/watch?v=vDlo0Ys1VNw

Lite mittemellan hamnar Frankrike

https://www.youtube.com/watch?v=jM3sipygE_s


I botten hamnar Sydamerika som alla är ngn form av opera med en truddelutt på slutet.

Brasilien

https://www.youtube.com/watch?v=SyyOahYXhUQ

Vad är viktigt?

Efter partiledardebatten på TV4 har sociala medier och gammelmedia fokuserat på om Stefan knuffade Annie, eller om Annie var fräck som viftade med en bunt papper i nosen på Stefan.

Vissa försöker koppla händelsen till hur Stefan skulle vara som statsman etc. Detta är naturligtvis bara larv och ett dåligt maskerat trick att berättiga bristen på innehåll för att få skriva om #buffelknuffen.

Det pågår ett krig i Europa, vem bryr sig om att någon viftade med några papper i nosen på någon som inte ville det.

Media har ett ansvar att bevaka relevanta saker. Lämna det innehållslösa sensationsskvallret i fikarummet.

Kan för övrigt rekommendera Dagens ledare i Ekuriren

Logik del 2

Jonas Sjöstedt framhäver sig i partiledardebatterna med att han minsann betalar en frivillig avgift (hittepåskatt) till vänsterpartiet. Med detta argument menar han att alla på ngt vis borde kunna beskattas så man bara får behålla 20 000 efter skatt, oavsett inkomst.

Problemet är just att Jonas på ett perfekt sätt illustrerar varför man ska beskatta mindre så att folk kan använda sina pengar på det sätt man önskar. Han vill skänka pengarna till partiet, andra kanske hellre vill köpa kläder till barnen, amortera på lånen eller köpa ekologisk mat istället för Dansk fulgris.

Jonas argumenterar för hög skatt med exemplet egen valfrihet att använda pengarna. Logisk kortslutning.