Humanitär matematik

Vems liv är mest värt? Är det bättre att ge ett fåtal mkt resurser eller ge ett flertal mindre resurser, men en chans till överlevnad?

Ovanstående frågor är rätt kniviga och man ska akta sig för förenklade resonemang.

Min generella inställning är såklart att man bör hjälpa så många som möjligt. Jag tillhör nämligen de som anser att ett människoliv har högst värde. 54 människoliv borde alltså vara värt mer än ett.

Det som gör det komplicerat för oss är att vi är kännande varelser. Ställs man inför en bild på en person eller kanske direkt inför den och får frågan skulle du rädda Nisse här eller 54 helt anonyma människor i långtbortistan, tror jag många skulle darra på manschetten.

Var kommer siffran 54 ifrån?

Jo det är nämligen så mkt mer det kostar per dag att ta emot en ensamkommande i Sverige än att försörja en flykting i ett av UNHCRs läger (siffran är från 2013 så viss variation kan förekomma).

Som bekant handlar debatten nu om hur många som vi ska försörja här. Ingen talar (förutom desperata FN anställda) om hur vi ska försörja någon där.

IKEA gick nyligen ut med nyheten om att man skänker 365 miljoner till UNHCR, främst för att hjälpa flyktingar (somalier) i Etiopien. Troligen har IKEA samma inställning som undertecknad, att det gäller att få så mkt valuta (räddade människor) det går för pengarna. I annat fall hade man väl öppnat ett boende för ensamkommande i SE.

Att jag använder ensamkommande i exemplen är helt enkelt för att där har Migrationsverket en schablon om 1900 kronor per dag. Kostnaden för en flykting i UNHCR läger i mellanöstern var 35:- per dag 2013.

Nu ska vi ha lite räkneövningar.

I budgeten tar Regeringen nu 8 miljarder från biståndet för att finansiera de skenande kostnaderna för mottagningen här istället för hjälp där.

För 8 miljarder hade man kunnat hjälpa 626 223 st flyktingar under ett år i ett UNHCR läger. Smaka på den siffran. Vad får man för 8 miljarder här? En sak man kan få är att hjälpa 11 535 ensamkommande under ett år.

Våra folkvalda gör alltså valet att hjälpa 1,8% här av vad man kunnat hjälpa där.

En naturlig invändning är att dessa människor redan kommit hit eller är på väg. Helt korrekt, kanske får man acceptera att vi får ligga som vi bäddat. Men flyktingströmmen kommer bara öka, speciellt om signalen från Tyskland och Sverige-EU är att alla får komma. För framtiden kanske man som humanitär stormakt bör fundera på om vi vill hjälpa många eller få.

Man skall också ha klart för sig att många av de migranter som nu tar sig in i EU inte är flyktingar från krig, utan sådana som söker bättre levnadsvillkor. Tyskland har tex annonserat att man tänker utöka antalet länder och områden som är sk säkra (dvs man är ej flykting därifrån) och man kommer också avskaffa de penningbidrag alla migranter får och ersätta dessa med matkuponger och liknande, detta tror jag man missat i den svenska debatten. Tyskland vill nämligen enbart ta emot "riktiga" flyktingar i dagsläget, ej ekonomiska flyktingar.

Hans Rosling var på Aktuellt igår och påpekade mkt riktigt att orsaken till migrationen måste tas tag i. Dels dämpa konflikter och dels bekämpa fattigdom (ngt som har gjorts bra, fler har det bättre nu än någonsin).

Hur kan det då ha blivit så att man helst hjälper här isf där?

Kan det kanske vara ett utslag av det (post)moderna samhället där man bara jagar likes och enbart det man ser på sociala medier är det som finns. Alla trängs i dörren om att få visa sin nya stora tatuering med "Refugees Welcome" (Bild i metro tror jag) eller en skärmdump på att man skänkt några spänn. Självbekräftelsen når nya nivåer. En tatuering av den storleken som på bilden kostar kanske 2000:-. Han hade också kunnat hjälpa en flykting i Jordanien i 57 dagar.....

Reportagen från flyktinglägren hamnar i skymundan, istället är det oftast intervjuer med migranter som kommit till Sverige (EU) eller Finland för den delen, men Finlands statsminister lät sig tydligen intervjuas med en bedragare, men det är en annan historia. Känslorna styr. Hjärnan har man checkat ut i det uppskruvade medieklimatet. De anonyma massorna som förtvinar i lägren får inte göra sin röst hörd, de saknar ju facebook.

Kändisar tävlar om att auktionera ut diverse saker på Tradera och säger sedan att de skänkt pengarna som kommer in. Likes likes likes....För övrigt är det köparen av jippot som skänkt pengarna.

Politikerna vill slå sig för bröstet och säga att man är en humanitär stormakt. Fast egentligen kanske man är en narcissistisk stormakt som väljer att hjälpa 10 000 pers och låter 616 000 anonyma ansiktslösa vilka inte har en iPhone med facebook där man kan följa deras rutt eller har råd att köpa flyktingsmugglare, svälta ihjäl.

En annan invändning är naturligtvis att vi kan göra både och. Hjälpa här och där. Dessvärre är det dock så att det finns en viss mängd medel och ett val måste göras. Fåtal eller flertal. Detta val om hur de allmänna medlen skall spenderas görs av riksdagen. Privata initiativ som ex IKEA kan göra egna val och har uppenbarligen andra prioriteringar.



UNHCR brist på pengar

Kostnad flyktingläger

Det saknas inte ideer för kostnadseffektiv hjälp

Vill man dra räkneövningen till sin spets och använda de 34 miljarder som anslås till migration/integration för att hjälpa människor i långtbortistan skulle man kunna driva ett läger med 2 661 448 flyktingar i ett år.